Någon kommer springande: -”Nödbloss väst om revet. Skepp i nöd.” Stor dramatik, om än inte helt ovanligt runt det förrädiska Falsterbonäset. Roddarelaget, spridda i Skanör och Falsterbo, budas genom löpare och ryttare. Vinden tjuter i hyllan och snögloppet. På med ylletröjan och sydvästen, kram och puss hoppas vi ses igen - ta hand om barnen, och iväg. Det hastar. Hästarna spänns för lifbåtsvagnen, utrustning packas av vana händer. Alla roddare har sina väl inövade uppgifter inför utryckning.

Var sjösätter vi? Måste snabbt över bränningarna och få vinden rätt. Vagnshjulen knirrar, spannet sätts i rörelse. Är raketapparaten med? Ner på stranden, 3 ton båt plus vagn i sanden, tuffa hästar, tuffa karlar. Ner med båten i sjön; dyningar, men vinden från sidan. I en molnreva ses haveristens stormast knäckas , siluetten faller långsamt men obönhörligt i sundet. Rodd över brytande vågor och upp med seglen, det brådskar. Det värsta är rodden för att komma ut till ett läge när seglen kan sättas. Det farligaste när man närmar sig fartyget. Vinden, vågorna, kölden, människorna. 

Vad vi vet omkom ingen i 416:s roddarelag under uppdrag, men varje undsättning var inte bara för haveristen utan även för roddarna på liv och död. Från inrättandet av Lifräddningsstationen i Skanör 1879 tom 1910 räddades 91 människor, 72 med livbåt och resten med raketapparat och räddningsstol. 

Måkläppen – så säreget vackert. Sveriges sydvästligaste ibland ö, ibland land. En del av Falsterbo rev, det i särklass mest olycksdrabbade området i farvattnen och kanske Nordens genom tiderna mest förödande för sjöfarare. Redan på 1200-talet anlades här en av Nordens äldsta fyrar. Den följdes av flera allt modernare, kulminerande i Tempelmans högrest (25 m) knubbiga fyr uppförd 1793-95. Fortfarande en utomordentligt vacker entré till sundet, fågellivet, golfen, Sverige - hur man nu betraktar det.

Falsterbo rev är naturligtvis, men sorgligt nog, anledningen till att det var nödvändigt att tidigt inrätta en räddningsstation i Skanör.

​

​

​